Om boken: år / - Konstantin Dmitrievich, vad gör du? — Lera lägger militant armarna på bröstet och hennes röst darrar. – Mitt barn sover. Är det inte dags för dig att åka hem? "Jag tror att jag gjorde det klart att jag tänker dricka te," svarar jag passionerat. Jag ser tårarna samlas i hennes ögon. Han biter sig i läpparna och får tydligt styrka för att börja tala: "Stoppa, Kostya," klämmer han till slut ut. - Låt oss bara låtsas att vi inte känner varandra. Snälla gå bort! Det gör ont. För mig, av förklarliga skäl. Jag älskade henne. Jag drömde om att bygga en familj med henne. Och hon förrådde mig. Men varför har hon ont? Detta är synligt för blotta ögat. Något i hennes reaktion får mig att tvivla på verkligheten av det som gjorde att vi bröt upp för fyra år sedan... HAN